Vulkanmarken
I torsdags åkte jag och mamma till Degerfors för att hälsa på släktingar och gå på vulkanmarken.
När vi kom fram åkte vi direkt till min moster Mona för att fira min kusin Johannah som fyllde 21 i lördags, vi åt lite paj och så.
Men på fredagen var det dags för vulkan. Det spöregnade och vi blev ju såklart väldigt blöta på en gång. Och jag och Carro hade bestämt att vi skulle dricka lite vin på kvällen, och mamma skulle dricka med sina syskon, så vi gick till systemet på en gång. Väl där så ser jag mamma gå fram till en karl och pratar med honom, jag har ju såklart ingen aning om vem det är, men jag går fram och ställer mig brevid mamma eftersom Carro hade hamnat lite efter, eftersom Sebastian var lite tjurig. Sen helt plötsligt så hör jag mamma säga "Ja, det här är Sandra". Varav den här mannen sträcker fram sin hand för att hälsa och säger "Hej, Pekka heter jag". Det är alltså min far, som jag aldrig i hela mitt liv har träffat förut. Jag blir helt stel och säger typ "jahaaa...". Sen får inte jag fram något mer. Tack och lov så kom Carro in då, så jag drar med mig henne in i affären, för jag kunde ju inte stå kvar där och se dum ut.
Det var meningen att vi skulle träffa honom dagen efter. Men jag kände att jag inte var redo för det, och när han ringde till mamma så sa hon det, och han sa själv att han hade blivit väldigt chockad över att träffa på mig bara sådär.
Men tänk dig hur jag kände mig. Jag försökte få kontakt med honom när jag var liten. Mamma och jag skickade ett brev till honom på Alla hjärtans dag tror jag det var. Men han svarade aldrig. Det känns så skumt att han har väntat i 22 år innan han bestämmer sig för att vilja träffa mig. Jag har väl iaf bestämt mig för att träffa honom en gång, ge honom en chans. Men jag vet inte om jag sen vill ha fortsatt kontakt med honom. Det lär väl märkas.
Over and out.
Kommentarer
Trackback
